Funny how love is

Dottern har en del attitydproblem. När jag och maken kommer med förslag på aktiviteter bemöts vi i nio fall av tio med ett ilsket (eller flera): ”Neej, det vill jag inte!”. När vi sedan ändå får med henne på förslaget visar det sig förstås att hon verkligen uppskattar det. (Och inte vill sluta, eller gå därifrån och liknande.)

När proceduren åter upprepade sig då vi berättade om en fest vi skulle på ikväll försökte jag (åter) förklara att man kan uttrycka sig annorlunda. ”När vi föreslår något vore det roligt om vi någon gång fick höra ’Oh, vad roligt!’ ’Det vill jag gärna göra.’ ’Ja, så spännande.’ eller något liknande”.

Några timmar senare när jag för femtielfte gången den här sommaren undrade vad hon gjorde inomhus och lekte i det varma och soliga vädret bemöttes jag som vanligt surt. Jag påpekade vänligt att hon nu hade attitydproblem igen. Varpå hon svarar: ”Ja, det vore roligt, men jag håller på att klä på mig.”