Some day, one day

Den 2 februari skickade jag en fråga till TT-språket. Man får gärna skicka sina synpunkter och sedan har de ”dem i åtanke när de ser över TT:s regler och diskuterar med andra medier”. De ger inte svar direkt på språkfrågor. Min fråga var inte någon språkfråga av typen ”hur stavar man ditten eller datten” utan en undran om hur medlemmarna i mediespråksgruppen arbetar med att förmedla Språkrådets och Datatermgruppens rekommendation att använda uttrycket webbplats istället för hemsida. (Hemsida är nämligen fortfarande minst 10 gånger vanligare än webbplats.)

Idag fick jag svar att mediespråksgruppen ska träffas på onsdag – den 2 april – och då tar TT-represnetanten med sig min fråga.

Snabba puckar? Nja, någon dag, en dag, får jag kanske veta något om det. Man ska aldrig ge upp hoppet att få svar.

Bohemian Rhapsody

Och jag tackar Heliotropen för att hon gjorde dagens inlägg så enkelt. Det svåraste var rubriken, men där fick jag hjälp av min man. Gu’ va’ lätt det är att blogga! Varför gör inte alla det?

Obstinate, headstrong girl! I am NOT ashamed of me ...

Äntligen har jag kommit ihåg att besöka en blog som jag länge haft avsikten att plöja igenom: Austenblog(!) och kompletterat min nyligen upplagda blogglista med den. Men envis och tjurskallig som jag är trotsar jag deras önskan om att stava den bloggens namn med versalt b mitt i. VVVMIO är min ledstjärna och starka övertygelse. Det får vara hur ”hippt och postmodernt” det vill – som Austenbloggarna själva tycker att det är. Jag är ju ändå Queen of blogs. Åtminstone på den här bloggen.

Frågor på det?
VVVMIO? Våga vägra versaler mitt i ord.

Rubriken? Har verkligen Queen gjort en låt med den titeln? Näe, inte än iallafall! Men jag kunde inte låta bli. (Jag ska dock försöka se till att det inte blir en vana, inte inom de närmaste hundra inläggen iallafall. Sedan kan inriktningen på den här bloggen komma att ändras.) Hm, jag kanske kunde tipsa bandet om en ny låttitel? Det kommer ju ett nytt album i höst.

Let me entertain you

Vilket elände. Nu är jag så där förkyld: känner mig konstig i kroppen, nyser och fryser. Trött också. Och efter att ha läst om Heliotropens missöden under schlagerfinalen så måste vi pigga upp oss lite. Det här är ingen nyhet, men jag tycker det är lika roligt varje gång:
Film med Bridget Jones som intervjuar Colin Firth
Eller titta på bilderna och läs intervjun på Colins webbplats

A human body

Att ha barn är ju fantastiskt lärorikt. Inte bara för att man ofta blir bättre på att organisera, prioritera och kanske får lite bättre tålamod. Man får också veta saker som man annars aldrig skulle fått. Ikväll lärde jag mig mer om människokroppen, jag fick nämligen veta att jag har skägg! Ja, alltså inte i ansiktet, utan på ett helt annat ställe längre ner – där jag hört att ungdomen av idag inte längre har något!

Sweet lady

På väg hem från kompisens kalas idag frågade dottern:
– Mamma vad heter de nu igen som låter som om de är sjuka?
– Hm, jag vet inte vad du menar.
– Jo, nu vet jag, äjsidäjsi!

Tänk så genomklok hon redan är. Så ung och har ändå konstaterat vad som låter mindre bra …

Rain must fall

Jag minns när en klasskompis i grundskolan, troligen någon gång under mellanstadiet, berättade att hon grät när hon såg sorgliga filmer. Jag fattade inte vad hon pratade om. Varför i hela friden skulle man gråta över en film? Kanske berodde det på att familjen bara hade en gammal avlagt svartvit tv med bara ettans kanal tills jag var tio, och att jag tittade mycket lite på den och såg kanske tre biofilmer om året. Hur som helst reparerades skadan. Någon gång på högstadiet började jag också gråta när jag såg något sorgligt. Och värre verkar det bli. Jag tror inte jag känner någon som gråter så mycket som jag på film. Eller vid vilken situation som helst som är lite rörande vacker, exempelvis när min kusin gifte sig och ceremonin tog 5 sekunder. Jodå, jag var nog den enda av de förvånade gästerna som lyckades hinna pressa fram en tår. (Nåt ska man väl vara världsmästare i.)

Men vad är det som gör att man fäller en tår i rörande situationer? Sitter det i generna, tro? När dottern och hennes kompis kom hem från kyrkokören häromdagen berättade båda triumferande att Sofia hade börjat gråta när de sjöng sista sången. För den var så sorglig. Jag lyckades inte få dem att sjunga den så vilken sång det var vet jag inte. Men lättrördhet går tydligen i arv?

Don’t stop me now

Hur kommer det sig att folk som knatar på ordentligt upp för rulltrappan när de sedan närmar sig slutet helt plötsligt tvärstannar som om det vore farligt att ta de där sista fem stegen? Jag blir galen. Gå hela vägen, eller stå hela vägen! (Eller gå åtminstone åt sidan om du stannar.)

Keep yourself alive

Eller keep yourself awake ... Vad funderar du på när du vaknar klockan 3.30 på morgonen och inte kan somna om? Själv brukar jag exempelvis försöka komma på i vilken kronologisk ordning Queens studioalbum kom ... Och kan man inte det så är det minsann svårt att somna om. De sju första är ju enkelt. Och de två sista. Men de däremellan heter ju nästan likadant. Det är iallafall svårt att hålla isär dem. Ungefär som filmerna Farligt begär, Farlig förbindelse, Iskallt begär, Iskallt uppdrag ...

Albumen heter The Works, The Game och Hot Space och sedan The Miracle och A Kind of Magic. Men nu har jag lärt mig ordningen. För efter Jazz kom (samma år som Flash Gordon – G som i Gordon): The Game, och efter G kommer Hot space. Sen var det The Works kvar. Och K som i Kind kommer före M som i Miracle. Ok, den sista var lite långsökt. Vi får se hur länge det sitter.

Jag lärde mig Queen, Queen II, Sheer Heart Attack, A Nigth at the Opera, A Day at the Races, News of the World och Jazz genom att under en längre period lyssna in dem album för album. Sedan fick jag min älskade lilla röda och la in alla album i en spellista i kronologisk ordning och då gick det inte att hålla ordning på dem längre. Så den här veckan har jag lyssnat mycket på The Game.

(Om någon undrar så heter de sista studioalbumen förresten Innuendo och Made in Heaven.)

Jealousy

Jag ber om ursäkt alla kvinnor, men det var jag som drog vinstlotten. Min man är inte som andra. Hur många gånger har man inte hört om kvinnor som smusslar in nyinköpta kläder, väskor, skor ... lägger dem längst in i garderoben och tar fram det en månad senare. När mannen sedan frågar om de köpt något nytt igen kan de med gott samvete säga: ”Nej, den har jag haft lääänge.” Skulle jag aldrig behöva göra. Min man köper nämligen mer kläder och skor än vad jag gör. Och han uppmuntrar mig att köpa mer!

Vilken tur att jag inte bokade om tågresan till första klass igår! För när jag kom in på den lokala ortens hetaste modeaffär för att bara kolla om de hade en enkel vanligt vit t-shirt med u-ringning som jag skulle betala med de 240 kronor jag hade kvar på ett presentkort där så hittade jag förstås ingen vit t-shirt. Men en maaaaaassa annat. Så jag messade maken som satt på fiket bredvid att jag hade hittat mer kläder än jag tänkt köpa från början. Då svarade han att om jag hittade kläder jag ville ha så skulle jag köpa! Fast vi hade diskuterat hur vi skulle dra in på kostnaderna den närmaste tiden. Så nu blir det hans fel när vi hamnar hos kronofogden ;-)