Mother love

Nu har jag varit tvåbarnsmor i över åtta månader. Jag tänkte innan vi fick lillebror, att han kanske saknade sin biologiska mor, och hans nya storasyster och pappa var ju så ivriga, pappa så barnkär, och själv jag tycker ju egentligen inte om barn ... Jo, visst är de söta, meningen med livet å sånt, det jag menar är att jag inte känner någon naturlig fallenhet att prata med okända (och ibland kända) barn, som vissa andra mig närstående. Dessutom är ju barn, ärligt talat, lite korkade och svåra att föra ett intellektuellt samtal med ... ;-) Så jag tänkte att jag håller mig tillbaka lite. Tre nya personer som kastar sig över en kan ju vara lite för mycket. Och att bara få en ny mor så där, när man någonstans i bakhuvudet har sin korta, knubbiga, brunögda och brunhåriga mamma i minnet. Även om det var länge sedan man träffade henne. Så kommer en dag en lång, blond, mager, blå-grå-grön-ögd människa och det påstås att det är hon som är mamman.

Ändå är det mest den mamman som gäller. Fast hon jobbade heltid i över ett halvår. Bara visade sig till frukost (om man hade vaknat) och middag – fast man sedan måste gå och lägga sig nästan direkt. Så de korta minuter hon uppenbarade sig måste man klänga fast vid henne och gosa, gosa, gosa. När hon sedan är hemma på heltid måste man bevaka nästan varje steg hon tar. Och när hon aldrig vill sitta med resten av familjen framför tv:n måste man komma med jämna mellanrum och tanka, tanka, tanka.

Det är helt fantastiskt att så självklart, verkar det, ha fått ett sådant förtroende. Utan att behöva göra någonting (iallafall inget som är uppenbart för ett par barnögon, som inte läst hemutredningen och sett alla andra papper som behövde fixas).

Moderskärleken riktar sig förstås också tillbaka. En gladare och goare kille får man leta efter. Det går inte att inte älska. (Även fast mor blir svart i ögonen på grund av mattjafs och annat motvalls tjafs.) Och en goare storasyster kan det inte heller finnas så många av. Det går bara bättre och bättre. (Idag kunde hon pussa honom flera gånger utan att han protesterade.) Det blir bara roligare och roligare. Har jag hört av dem som har äldre barn. Och det har stämt bra hittills. Även fast det var svårt att tro när man satt här hemkommen från BB i godan ro med den lilla lilla bebisen som inte var något större besvär.

If you can’t beat them

Härom veckan var jag så himla avundsjuk! Jag kom på ett inlägg att skriva och kastade mig över min förteckning över möjliga rubriker, men vad fann jag? Jo, att jag redan använt den självskrivna rubriken, Jealousy. Så inspirationen dröp av, som i ett trollslag. Nu har tiden gått och händelserna utvecklat sig så motivationen kom att spira på nytt (lite), och jag har inventerat rubrikförteckningen igen.

Vad var jag då så avundsjuk på? Min frisör berättade att hon varit i London på musikal, vi hade pratat om det sist jag klippte mig, men då nämnde hon bara Spamalot. Nu fick jag veta att hon även sett We Will Rock You! Jag led hårt. Inte nog med det när jag kom hem på kvällen visade det sig att en kompis var i Paris! Jag vill också åka till Paris. Igen! Det tredje irritationsmomentet var att min mor och syster skulle gå på Jesus Christ Superstar och inte hade kunnat tänka ut att de skulle fråga om jag också ville gå! Jag hade själv tänkt höra med syrran men innan jag ens kom så långt berättade modern att de hade biljetter, att de var jättesvåra att få tag på. Och nu är alla biljetter slutsålda och 8 mars är sista speldagen.

Men nu har kompisen kommit hem, borde vara tillbaka till jobbet, men ramlade omkull och blev sjukskriven. Trist, men det är jag inte avundsjuk på. Och så kan jag inte låta bli att le i mjugg åt att, även om Jesus Christ var jättebra, så var Ola Salo sjuk och huvudrollen som Jesus spelades av Niklas Säwström istället ... who ever that is? Det måste väl vara straffet för att de inte frågade mig?

Men We Will Rock You ... hm, där finns det ingen tröst.