You don’t fool me

Intressanta iakttagelser från barnhemsmiljö med kommunikationssvårigheter i ett främmande land:

Vi var lite osäkra på om barnen hade egna kläder eller om det fanns en klädhög som gällde för alla. Men så när lille D hade blött ner sin tröja och vi bara tog en tröja pekades en klädhög ut i ett skåp som hans kläder. Vi fick sedan veta att den dag vi skulle hämta med oss barnen därifrån så skulle de få ha sina favoritkläder på sig, och dem fick de behålla. Men samma tröja som lille O hade på sig då hade lille D haft två dagar innan ... Och de byxor som lille O hade den första måndagen hade lille D den första gången vi träffade honom.

Barnen hade ”regelbundna rutiner” och det var viktigt att vi var med och såg vad de åt. Men varje dag skulle vi lämna in dem på avdelningen vid lunch eller middag gällde lite olika tider, och ibland skulle vi sitta med dem själva, men ibland åt de tillsammans med de andra barnen och då skulle vi inte vara med. Och lille D som skulle äta så bra. Jo, en gång gjorde han det, de andra gångerna så där, första gången totalvägrade han. Han skulle också kunna och föredra att skära sitt kött själv, men när han fick sin måltid med kött så fick han ingen kniv ...

Samma dag som vi äntligen skulle få ta med oss barnen på utflykt utanför barnhemmet (onsdagen) fick vi veta att det hade vi fått göra redan första dagen.

Det hade påståtts att lille D skulle inte tycka om att åka bil, för det hade han bara gjort i samband med sjukhusbesök. Men varje gång han såg en bil skrek han ”Auto!” Och tillsammans med lille K och lille O satt han i gungan och sjöng i kör ”Auto! Auto! Auto!” Kanske tyckte han bara om att se bilar, tänkte vi. Och om några dagar skulle han vara tvungen att åka i vår bil så kanske vore det en bra idé att visa honom bilen så att han fick bekanta sig med den. Vad hände? Han blev jätteintresserad. Vi öppnade dörrarna. Han klev glatt in och satte sig i sin stol, provade alla lampknappar, hade jättekul och ville inte alls gå därifrån. Dagen efter tog han mamma i handen och ville gå till ”Auto!” och undersöka den ännu mer. Då rök bland annat inställningsspaken till backspeglarna. Och vi fick lirka för att få honom därifrån. Men vi hade förstås aldrig startat bilen, vem vet, kanske skulle han skrika som en besatt då? Vad hände när vi sedan gjorde första bilutflykten? Det gick hur bra som helst. Lite tråkigt var det i bilkön när vi rörde oss 500 meter på en kvart, men vem gillar det? Och igår när lille O och lille K skulle iväg och köpa skor blev han alldeles utom sig när inte han också fick åka ”Auto!” Han grät och skrek och sprang till ”Auto!” Till slut kunde mamma trösta, han satt i mammas knä och sög på tummen och hade somnat av utmattning om mamma inte hade jobbat för att han inte skulle göra det.

Det hade också påståtts att lille D var höjdrädd. Och vi som haft så roligt när vi busat med Sofia så mycket genom att kasta henne upp i luften och fånga henne och göra alla möjliga akrobatiska övningar. Och åka karuseller. Skulle vi inte kunna göra några besök på Grönan mer? Redan första dagen ute på barnhemsgården klättrade han iallafall snabbt som värsta lilla chimpans upp överst i klätterställningen. Andra besöket i den förträffliga EU-standardiserade lekplatsen i närheten av hemmet här: han klättrade snabbt upp för högsta repstegen till högsta rutschbanan. Hur högt hade de trott att vi skulle ta honom? Luftballong? Eller hoppa fallskärm?