Det var inte alls som jag förväntat mig. Fast egentligen vet jag inte ens vad jag hade förväntat mig. Jag hade iallafall tänkt på det i termer som förhandling, men det var mer ett förhör och kändes lite absurt. Jag försökte tänka på att det förmodligen bara var formalia, men ändå.
Lite nervöst i början för den stackars förmyndaren hade haft en jobbig vaknatt och inte sovit en blund. Hon skulle bara vila några minuter, försov sig och kom tjugo minuter för sent ... (Det var hennes första domstolsförhandling också. Hon är jättegullig.) Under förhöret fick vi bland annat frågan varför vi inte adopterar i Sverige. Jo visst, cirka ett barn per år går till adoption utanför släkt eller familj. Hur många år skulle vi fått vänta då? Förmyndaren frågan varför ingen polsk familj kunde ta D. Ett av argumenten var D:s födelsemärke på kinden. Tack, Gud (eller vad det nu är) för födelsemärken! Domaren var helt allvarlig och, verkade det som, humorlös. Men han log lite när han försökte uttala vår gatuadress och bostadsort. Vår förhandling tog en timme. Den tredje familjens tjugo minuter. Då var domaren trött på att tjata om samma frågor och lite gladare.
Sedan var vi föräldrar. Punkt! Och hade ”bara” en vecka på oss att överklaga domen.
Domen vinner laga kraft tidigast 14 dagar senare, ränknat från dagen efter domstolsförhandlingen. När vi fått det på papper ska vi hämta en ny födelseattest för barnet och ansöka om ett temporärt svenskt pass. En vecka efter det kan vi åka hem. Vi hoppas att vi hinner hem till midsommar.
Mina linser kommer iallafall att räcka. Till augusti. Nu har allergin brutit ut och det känns mycket bättre med glasögon.
*Jag hoppas att jag inte kommer närmare en avrättning än adoptionsförhandlingen i domstolen. Därför använder jag den här rubriken nu.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
Och vi sitter på läktaren och hurrar!
Oh, det var trevligt att läsa. Man skulle kunna tro att det bara är en person som sitter på läktaren. ;-) Men de andra är väl försynta svenskar.
Dig kan man alltid lita på, Peter. Det kanske var dina år i Afrika som gör dig mindre blyg. :-)
I'm here, too!
Till att börja med så har faktiskt jag skrivit också - så det så!
Men man får ju lägga all energi som finns på att "bara" LÄSA era bloggar - att då hinna skriva något blir väl nästan en omöjlighet!? Aldrig har en så liten familj bloggat så mycket för så få läsare! :-) Som gamle Winston skulle kunnat ha sagt.
Som apropå inget alls tydligen fler av Englands skolungdomar tror att han är en myt än Kung Arthur. En nåt liknande var det i alla fall. Hoppas Daniel hamnar i en bra skola! :-)
Jamen, det känns lite ensamt ändå. Med tanke på att vi har haft 86 unika besökare sedan i början av maj är det ju inte så många som kommenterar. Vi saknar er ju så mycket. Och har faktiskt inga jobb att sköta just nu. ;-) Så vi har inte så mycket annat att göra. Vi passar på nu, för när vi kommer hem så blir det nog inte lika mycket gjort. Fast jag har faktiskt utökat Wikiartikeln om Yves Saint Laurent idag istället för att blogga så mycket. Och noterat att Wikiartikeln We Will Rock You (musikal) idag har nominerats att bli utmärkt eller läsvärd artikel!
Skicka en kommentar