Varför skulle den nyligen inköpta genomskinliga vaxduken vara fri från klister i en vecka? Sonen och grannpojken hade limmat lite i köket. Utan att säga något till pappa nere i vardagsrummet. Vad skulle jag annars göra en vanlig sketen torsdagskväll, hemkommen från frisören – en och en halv timme senare än beräknat eftersom jag glömt att jag inte bara bokat tid för klippning utan även slingor? Och fått värma middagen och äta själv. Medan familjen satt bänkad framför tv:n i undervåningen (i och för sig gruffande).
Nej, det var nu eller aldrig! Klistret måste bort i kväll! I morgon skulle det vara för sent. För evigt fast. Så där satt jag med lacknafta, tygtrasa, torky, degskrapa, disktrasa, yes. Och naglar! Gnugga med lacknaftaindränkt trasa, skrapa med naglar, torka av med disktrasa och torky, gnugga med lacknaftaindränkt trasa, skrapa med naglar, torka av med disktrasa och torky, skrap, skrapa, skrapa …
Varje gång jag tänkte ”nej, nu orkar jag inte mer”, så lossnade några klisterflisor. Lite till, en stund till, bara en omgång till. När jag suttit två timmar tyckte jag att det räckte, jag var på väg att ”kasta in trasan”, det var bara några små tunna tunna klisterfläckar kvar kvar. De skulle få vara. Jag slängde sista papperstussen, skakade ur tygtrasan och tvättade händerna. Och torkade händerna. … Men, om jag skulle ta lite ny lacknafta, på en liten papperstuss …
Jo, jag gjorde det. Och äntligen fick jag bort de sista resterna!
Nu är händerna röda och uttorkade. Hela köket luktar lacknafta. Åtminstone i kväll fick Anki sin överkvinna på städfronten. Tror jag …
Jag är, som författaren och juristen Viveca Sten sa om sig själv i sitt sommarprogram den 7 juli 2010, envis som en röd gris.
P.S. Sen avslutade jag kvällen med att lägga semelgrädde i tangentbordet.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar